Mötley Crüe-Mötley Crüe 1994

Det är lättare att säga nej! För ett "nej" är lättare att vända till ett "ja". Än att säga "ja" och försöka med konststycket att vända till ett "nej"!

Och med det ska L.A bandet Mötley Crüe’s självbetitlade skiva från 1994 få sig en omgång. Det enda som härrör här från den halv-taffliga rockumentären "Dirt" torde vara detta: Det här var året när Crüe fått sig en rejäl Doctor Martens känga från Seattle och gick ned för räkning. De gigade i småhålor runtom i amerikanska mellanstater på suspekta spyfik. Inga utsålda arenor, för inget lokalt spyfik har knappast helikopterplatta på taket, än mindre att bonnhålorna kunde äska landningstillstånd för att flygas in. Något som medlemmarna i Crüe varit vana vid 5-6 år tidigare.

Skivan släpptes på Elektra label, proddad av Bob Rock. Men utan världens bästa skitsångare Vince Neil, som istället blivit ersatt av John Corabi. Philadelphia-snubbe från bandet The Scream, och som lirat ihop med bl.a RATT och Bruce Kulick. John förde förmodligen ett annorlunda sound till skivan, och det till det bättre. John blev kvar som vokalist i bandet under ca 4 år, för att sedan bli kickad. Vince var tydligen välkommen tillbaka(?) och med den allt fläskigare Vince på plats i studion 1997, gjorde de en av de risigaste, kanske grisigaste skivan i sin karriär!

John Corabi idag VS Dave Gahan 1993

Största hiten på skivan blev "Hooligans Holiday", men skivan bjuder på flera spår där soundet är av annan karaktär än vad vi är vana att höra från Mötley Crüe. En hyvens Glenn Hughes gästar skivan i låten "Missunderstood" och bandets experimentlusta känns närvarande på samtliga spår. Således gjorde Micke, Tompa och Nikki ett avstamp och uppköp och sa kort koncist; Nej! ...till det notoriska Mötley soundet! Inget nydanande med band som växlar kurs ur soundets bemärkelse.

Men det känns som att Mötley kom undan med att vända ett nej till ett ja; att ta tillbaka Vince och ta tillbaka det forna soundet och komma undan med det. För hur skulle ex.vis Slayer eller Motörhead betraktas? Som så stenhårt och envetet kört sitt sound sedan Moses plaska runt i vassen, och om de ungefär som Mötley skulle skifta vokalist och ändra riktning?

Självklart har sångaren en tok-viktig roll i bandet. Ponera att Robin McAuley skulle ta plats i Slayer, eller att Ray Gillen hade slängt sin falsett igenom PA anläggningen på en Motörhead konsert? Ja då hade kanske spyfiken i amerikanska västern ekat tomma. Eller så hade kanske ett landningstillstånd intill spyfiket för helikopter krävts. Så att banden skulle lyckas fly från bombardemanget av Rollin Rock flaskor, ilsket hivade från uppretade konservativa fans!

Även om Mötleys bandmedlemmar idag talar tyst om just den här skivan så kom Micke, Tompa och Nikki undan med vad andra band har haft svårt att ta tillbaka efter att en sångare har varit i exil! Idag harvar Mötley Crüe på i snarlikt sound som med 1980-talets Hair Metal, lirar på fullsatta arenor med både helikopterplatta och landningstillstånd. Om Mötley hittat "andra vågens" glam/sleaze rockare eller om kidsen sniffat upp Mötley är marigt när genrer går i cykler? Förmodligen lever de i symbios. Vad vi frågar oss är, vad den andra vågen anser om exilen kontra uppköpet av John C och den självbetitlade skivan 1994?

Fastän världens bästa Skitsångare Vince Neil i ett av sina svaga ögonblick, uppbackad av självaste Don King, hotade med att kliva upp i ringen för en uppgörelse mot W Axl Rose. Så gav John Corabi minsann Vince en sjysst örfil på dennes rödrosiga äppelkinder.

Till templet muras högtidligt den självbetitlade Mötley Crüe från 1994 in, med en sönderslagen Generation Swine skiva som armering. Och inne i templet ekar låtarna från den självbetitlade skivan så vackert!