Spotify Kill The Discjockey Star

Vid närmare eftertanke finns det en kluven inställning till Spotify för denne bloggares del. Inget sagt för att idka bakåtsträvare ligger inte mig för. "Tiderna förändras" är bara ren och skär bullshit som jag raskt sopar under mattan, det är människan som förändras! En gång sa jag; "Spotify is for the timid and weak people" eller som jag innan mp3 djungeln växte sig allt snårigare sade; "Absolute Music Volym ett till hundrafemtioelva i CD stället" Nu har min machete blivit slö i den allt snårigare djungeln så jag har varken brytt mig om att slipa den eller hänga upp den på väggen. Känner att jag låter svinga den alltmer sällan. Så låt mig svinga den för er.

DJ Hollywood Vampire

Vid närmare eftertanke vann trägen i det eviga nötandet att lira, giga, DJ:a... Kärt förfarande fick mången namn. Igenom kärleken till hårdrock och dess i myriader av genrer så valde jag att köra mitt race. Historiskt sett ruttnade jag på den klassiska "hårdrocks-kvarten" när vederbörande DJ lirade på uteställen. Iron Maiden-Metallica-AC/DC och någon halvtafflig Rammstein. Så vad göra när jag fick chansen i början av seklet? Va fan tror ni? Damma av gamla pojkrumsfavoriter, b-sidor, bootlegs, i sann och skär vals dansad i superb motvals. Det som vart en av ingredienserna av denna konstnärliga anda var att inför varje "gig" stryka på ett nätt lager teflon på min lekamen. För lika snabbt som jag spottade g:a Hair Metal låtar så haglade kommentarer från herrar i Maiden tröja & idrottsfrisyr... Men kommentarerna eller snarare önskningarna som var lika repig och slö som min nuvarande machete, rann slinkande fint av min teflon bestrukna kroppshydda. Inte alldeles olikt en Hollywood stjärna som kom att bli USA:s president på 80-talet, och som vart känd som presidenten som var bestruken av teflon, tillika lät saker och ting rinna av honom för att kunna köra sitt race.

Ronald Reagan i gummi/teflon

"Varför göra det marigt för sig, alltså lira tre ackord så ordnar det sig" sa Lead Belly. Detta till trots att han var en virtuos på 12 strängad gura! Ian Astbury sjunger klagande "You Gotta Bleed A Little While You Sing" i låten "Heart Of Soul" Ganska eller snarare jäkligt träffande bådadera. Fastän jag diggar Lead’s citat så tilltalar Ian’s text mig något hårdare. Och därmed föds en trägen, en trägen som må vinna eller försvinna. Att blöda eller vara blödig är två vitt skilda saker, och de blödiga drar sig till Spotify i ren DJ kultur krasst sett. Detta med en god portion av Lead Belly’s citat. Vinna eller försvinna ja, vinnarskallar bär Maiden tischa och idrottsfrisyr. Försvinna är en helt annan sak, för du tar ju något med dig på vägen.

Under åren som DJ i rockens tecken så har ju många roliga kommentarer och diverse pinsamma uttryck ploppat upp. En FAQ skulle kunna hänga förtryckt intill DJ båset och torde ha varit på sin plats.

1. Ledsen jag tror inte på tomten, gör du? (får man önska?)

2. Det är en DJ regel nummer två! (Kan du spela låten ........ igen?)

3. Följdfråga på nummer 2 (Vad är regel nummer ett dåh?)

4. Omöjligt! Hårt för dig är något helt annat för mig! (kan du spela nåt hårdare?)

5. Murphy’s lag är hemsk! Du har antingen varit och varit spytt, pissat, grälat med flick/pojkvännen eller bådadera. Inte min huvudvärk. (Vafan har du lirat låten du lovade mig?)

6. Nej! Men min pojkvän är! (är du bög!)

7. Nej! Cause Im The Neighbour Of The Beast! (kan du lira mejden?)

8. Jag säger bara nej en gång! (Va! har du inte mejden?)

9. Klart jag har, men den tömmer jag på toa! (har du Kiss?)

10. Ni fyller hon/han bäst via barens erbjudanden! (En kompis fyller år, kan du lira...?)

11. Hahaha! (Hörrö du, nu tar du och gör så här va, nu tar du och lirar..?)

12. Ser du mannen där borta, han har en pistol och jag lirar under hot! (fan va kass musik du lirar!)

13. Funkar inte på min Amiga 500! (Har du Spotify?)

Det var mycket spott och spä det här, men även mycket goda skratt kring ovannämnda exempel. Kontentan då? Rent ekonomiskt för uppdragsgivarna så är ju 100 spänn i månaden fullt försvarbart med en Spotify. Men den personliga touchen försvinner däremot all världens väg, och det är väl därför en äkta DJ likt konstnärer ska blöda en del i sitt skapande? Det finns mången som vill vara DJ:s och anammar således Lead Belly’s citat att inte krångla till det. De känner sig själv genom andra, törs inte stå där och DJ:a på riktigt, för att kanske få glåpord mot sig. Nej de smackar in en Spotify Premium playlist på uppdragsgivarens burk, trycker på random och skriker att de är DJ’s! Skönt att kunna gömma sig bakom Spotify verkar det som! Genvägar till något genuint är inget nytt under solen, så den slöa macheten får hänga snyggt där på väggen. Skulle kanske vara ett sjysst alternativ nu i mp3 djungeln att hugga sig en genväg! Men det behövs inte, då jag redan bor där och kan alla dess stigar och leder! Jag kommer fortsätta att handplocka låtar, bedömma "publiken" skräddarsy låt efter låt på känsla, räkna ned om låten är en fade out för att manuellt mixa in en låt med långt intro...  

Welcome to the jungle
We take it day by day
If you want it you're gonna bleed
But it's the price you pay

Från svenska hårdrockens bakgator!

Heavy Load brukar i förbifarten nämnas  som de verkligen bortglömda svenska hårdrockarna. Bakgatorna där tonerna och de tunga riffen aldrig dör ut, utan ändlöst ekar decennium efter decennium. Inom musiken och subkulturen hårdrock i främsta led, möter reaktioner upp av motreaktioner. Både kulturellt och samhälleligt i en oändlig och dynamisk spiral. Vi skulle kunna rabbla mängder av svenska hårdrockband som slog igenom, kom, sågs, rockade och segrade för att sedan ebba ut eller helt sonika brutalt slås ifrån sin tron. Forgotten but not dead tål att myntas. Men för precisera bakgatornas eko skallar ropen: Stackars Conny!

Conny Conquistador Juventus Junior Blomqvist från Vasastan i Stockholm startade sin karriär med Road Rats i början av 1980 talet tillsammans med bl.a Gyp Casino från Hanoi Rocks och sin ständige högra vapendragare Andy Cristell. De flesta tänker sannerligen på Electric Boys som kom att bli Conny’s statement. El pojkarna som satte Svensk Funk O Metal på världskartan 1988 & 89, och som avslutningsvis fick sitt tillfälliga uppbrott 1994 med ett avskeds gig på Gino i Stockholm. De här åren i mitten av 1990 talet var omvälvande för den internationella hårdrocken. Och som väldigt många produktioner från luttrade rockers, hamnade just Conny Bloom’s Titanic Truth definitivt på de svenska hårdrockens bakgata. Alltid marigt att bli "profet i sin egen hemstad". Detta påtagligt i ett fisförnämnt och extremt trendkänsligt Sverige, ur rock & subkulturella kretsar sett.

Så i nådens år 1996 när svenska band som Refused & Fireside var i ropet, helt igenom den alternativa rockens cykler. Deftones, Blink 182 körde hårt i kortbyxor, och gamla Def Leppard släppte en "Best Of" skiva. Så slog Conny Bloom, Nippe Festader & Tony Taylor’s 70’s epos i snygg 90’s tappning ned stenhårt. Än värre än vad oceanångaren Titanic slog i Atlantens botten 1912.

Fuzzbox Goes Flower Power från Stockholm via Nyköping &  Finland

Idag är skivan i det närmsta bortglömd på rockens bakgator, och jag ställer mig frågan; hur i helvete kan en melodiös rockplatta som denna ligga likt en mystisk oceanångare, strandad på rockens bakgator? Detta ifrågasatt när vissa av dagens svenska rockband inte ens kan åstadkomma att lira live längre? Ett praktexempel är svenska "mimar bandet" Dead By April som enligt väldigt säker källa bara hasplar ut sin sång till 20% igenom PA:t! Resterande 80% sång går ut till de fatalt lurade fansen via playback.. Likt barn mimar till sina idoler, så saknar jag både hopprep som mikrofon och tennisracket agerande gitarr på scen med Dead By April, för då skulle jag respektera ett sånt skitband lite mer tillika sin "klassens timma" konsekvens! 

Från de fina salongerna långt ifrån klass timmen!

Inom kort kommer Conny Bloom tillsammans med orginaluppsättningen av Electric Boys släppa en ny skiva. De tar sats från bakgatorna, lirar live till sina trogna fans ärligt.. utan hopprep, men drar rent metaforiskt förmodligen en fet jävla smash med en äkta Stratocaster! Been There Done What!

Dont Go Away Mad (Just Go Low Waist)

Det är en bra bit in på 2000-talet och när vi tittar på skinnbrallor rent historiskt inom heavy metal scenen, så har inget förändrats. Rockstjärnorna äntrar scenen i sina läderkostymer vare sig med eller utan överdel, rockar skiten ur den hugande publiken. Kör extranumret och kliver av.

Mr Monroe diggar modell "lägre än limbo".

Fint, cool & sjysst så långt! Vi som står där ute i publiken och blickar upp på våra heroer, eller kanske via Youtube kikar in rockvideos, live upptagningar från vare sig proffsig basis. Eller via skakig sunkig mobil-amatör nivå. Där står så hugande fans, vill känna känslan av sammanhanget, dekadensen, och att för en stund bära känslan med just de där skinnbrallorna!

Så vad göra? Kolla runt via nätet? Den lokala MC försäljaren? Tradera? Blocket? När du Googlar "skinnjeans" dräller det upp sidor av försäljare, och en hel uppsjö av modeller. Men... Den där midjan är hög som ett hus att byxlinningen bokstavligen nästan kan kittla dig i armhålorna. De sitter slimmat över benen, vare sig boot cut eller stuprör, så är midjan likförbannat på tok för hög!

Jofama levererar ""Higher Ground"

En uns kritik! Hur svårt ska det vara att beskära snittet med låg midja till killar? Det gör således att vi får blicka på skinnbrallor avsedda för damer! För många killar känns det steget långt eller sitter långt långt inne, för andra snubbar känns det både naturligt och bekvämt, och har inget som helst problem att bejaka. Men när så även många skinnjeans avsedda för det täcka könet också har hög midja, ja då kan ju vem som helst gå ned för räkning.

Hell Bent For Leather

Modellen ovan har med ren och skär envishet lokaliserats i Norrland av alla ställen(?) via Blocket.
Brallorna i lammnappa införskaffades för ca 1 år sedan, låååg midja & bootcut. Då kostade de 1100 kr men var nedsatta till 595 kr. Nyligen kontaktades "norrland" vilka hänvisade till pågående lagerrensning. De kostar 300 kr/paret, sagt och gjort vart det en "happy hour" i rent lyckorus, så 2 par skinnbrallor studsade ner i brevlådan härom dagen. De sitter tajt likt en käftsmäll när jag vandrar runt här i templet!

Hard Rock’in Gentlemen: Dont go away mad... Just go low waist!

Mötley Crüe-Mötley Crüe 1994

Det är lättare att säga nej! För ett "nej" är lättare att vända till ett "ja". Än att säga "ja" och försöka med konststycket att vända till ett "nej"!

Och med det ska L.A bandet Mötley Crüe’s självbetitlade skiva från 1994 få sig en omgång. Det enda som härrör här från den halv-taffliga rockumentären "Dirt" torde vara detta: Det här var året när Crüe fått sig en rejäl Doctor Martens känga från Seattle och gick ned för räkning. De gigade i småhålor runtom i amerikanska mellanstater på suspekta spyfik. Inga utsålda arenor, för inget lokalt spyfik har knappast helikopterplatta på taket, än mindre att bonnhålorna kunde äska landningstillstånd för att flygas in. Något som medlemmarna i Crüe varit vana vid 5-6 år tidigare.

Skivan släpptes på Elektra label, proddad av Bob Rock. Men utan världens bästa skitsångare Vince Neil, som istället blivit ersatt av John Corabi. Philadelphia-snubbe från bandet The Scream, och som lirat ihop med bl.a RATT och Bruce Kulick. John förde förmodligen ett annorlunda sound till skivan, och det till det bättre. John blev kvar som vokalist i bandet under ca 4 år, för att sedan bli kickad. Vince var tydligen välkommen tillbaka(?) och med den allt fläskigare Vince på plats i studion 1997, gjorde de en av de risigaste, kanske grisigaste skivan i sin karriär!

John Corabi idag VS Dave Gahan 1993

Största hiten på skivan blev "Hooligans Holiday", men skivan bjuder på flera spår där soundet är av annan karaktär än vad vi är vana att höra från Mötley Crüe. En hyvens Glenn Hughes gästar skivan i låten "Missunderstood" och bandets experimentlusta känns närvarande på samtliga spår. Således gjorde Micke, Tompa och Nikki ett avstamp och uppköp och sa kort koncist; Nej! ...till det notoriska Mötley soundet! Inget nydanande med band som växlar kurs ur soundets bemärkelse.

Men det känns som att Mötley kom undan med att vända ett nej till ett ja; att ta tillbaka Vince och ta tillbaka det forna soundet och komma undan med det. För hur skulle ex.vis Slayer eller Motörhead betraktas? Som så stenhårt och envetet kört sitt sound sedan Moses plaska runt i vassen, och om de ungefär som Mötley skulle skifta vokalist och ändra riktning?

Självklart har sångaren en tok-viktig roll i bandet. Ponera att Robin McAuley skulle ta plats i Slayer, eller att Ray Gillen hade slängt sin falsett igenom PA anläggningen på en Motörhead konsert? Ja då hade kanske spyfiken i amerikanska västern ekat tomma. Eller så hade kanske ett landningstillstånd intill spyfiket för helikopter krävts. Så att banden skulle lyckas fly från bombardemanget av Rollin Rock flaskor, ilsket hivade från uppretade konservativa fans!

Även om Mötleys bandmedlemmar idag talar tyst om just den här skivan så kom Micke, Tompa och Nikki undan med vad andra band har haft svårt att ta tillbaka efter att en sångare har varit i exil! Idag harvar Mötley Crüe på i snarlikt sound som med 1980-talets Hair Metal, lirar på fullsatta arenor med både helikopterplatta och landningstillstånd. Om Mötley hittat "andra vågens" glam/sleaze rockare eller om kidsen sniffat upp Mötley är marigt när genrer går i cykler? Förmodligen lever de i symbios. Vad vi frågar oss är, vad den andra vågen anser om exilen kontra uppköpet av John C och den självbetitlade skivan 1994?

Fastän världens bästa Skitsångare Vince Neil i ett av sina svaga ögonblick, uppbackad av självaste Don King, hotade med att kliva upp i ringen för en uppgörelse mot W Axl Rose. Så gav John Corabi minsann Vince en sjysst örfil på dennes rödrosiga äppelkinder.

Till templet muras högtidligt den självbetitlade Mötley Crüe från 1994 in, med en sönderslagen Generation Swine skiva som armering. Och inne i templet ekar låtarna från den självbetitlade skivan så vackert!

Car "You Can Drink And Drive"

Dagens PET flaska har som så mycket annat en föregångare. Likt Apollo programmet vid den här tiden för att dumpa en jänkare på månen, så hade Rigello flaskan just formen av en rymdkapsel.

Tetra Pak hostade fram Rigello flaskan i PVC plast under 1960-talet. Till en början angavs hela harangen av miljö aspekter med såväl återvinning och bullerskador(?) sistnämnda förmodligen för de, vid det här laget, tinitius-skadade arbetarna på landets bryggerier. Så för att hämma det klirr som glasflaskorna ställde till med, tycktes Rigello flaskan vara ett framtida alternativt och godtyckligt skäl för bryggerierna att tappa upp sina kolsyrade drycker på. Klirr i kassan var sannolikt något annat Tetra Pak hade i baktanken men där fick de stryka om foten. Rigello flaskan gick i graven i början av 1980 talet!

Utöver Three Towns mellanöl klass 2B och Zingo så torde läskedrycken Car från Pripps vara den Rigelloflaska & dryck som talade helhjärtat till törstiga konsumenter. Car fanns i smaken Ananas-Grape och Citron-Lime, sistnämnda med grön etikett. Emblem likt en amerikansk 50-tals bil, med kromet alltjämt i sin närvarande glans. Det som enligt bryggeriets art directors förmodligen skulle föreställa kondensdroppar, förde dock tankarna till en nytvättad och nyvaxad 57:a Chevrolet Bel Air, där bilen fått sig några stänk av ett ljummet sommarregn en varm sommarkväll. Flaskan var även ekiperad med en nummerskylt av amerikansk modell. Men här hade delstat och nummer gjort rockad med texten "Brand New Taste"

Non Alcoholic stod det medvetet längst upp på etiketten. Klart som spillolja att bryggeriet ville ha den texten på flaskan, då Pripps Blå tappades på en, i mörk plast, Rigello flaska vid samma tidpunkt. Inget lämnades till slumpen.

Ananas-Grape smaken var ljuvligt sliskigt god! Svinkall från den klassiska "Kylda Drycker"kylen med transparenta gardiner i plast för att hämma kylans flykt! Den här läskeblasken kunde du med ryggrad zippa på medan du gled runt med bilen under cruisingen. Detta utan att tappa ansiktet över att få de klassiska kommentarerna som haglar över chaffisen en nattlig cruz idag, sörplandes på en avslagen Fanta tappad i dagens PET flaska;
-Jaha du är chaffis ikväll?

Liknelsen kring Rigello flaskan Car och riktiga bilar talar sitt tydliga språk, när vi så sätter luppen under vikt kontra effekt! För hur många amerikanska jänkebils-ägare har inte jagat vikt när de kommit till stage position och julgranen börjar blinka ned mot grönt. För att häva sig på gasen för klocka en sjysst tid på kvartsmilen. Vikten har betydelse, och det var förmodligen en av anledningarna för Tetra Pak när de lanserade Rigello flaskan. Väger skiten för mycket? ersätt med plast så dumpar du vikten och får fart på grejerna. I hur många garage, utanför korvkiosken, bilträffar, motorgårdar och depåer har inte denna fras myntats!

57 Bel Air Gasser i plast från Revell skala 1:25

Låt oss konstatera att det fanns personer med bensin i blodet innanför murarna på både Tetra Pak och Pripps med dess art directors, vid tidpunkten när drycken Car tappades på Rigello flaska. 


Klart de fick fart på grejerna!

Tide Logotypen som aldrig ebbar ut!

Gäspande, irriterad eller markant förträngande påminner du dig att du har.... tvättid! Smaka på ordet tvättid? Hur många blir inte orkeslösa, uppgivna eller löper helt sonika amok vid tanken av just ordet tvättid?

Hur många boende i lägenhet har inte grälat, hotat, ja på vippen osäkrat sin verbala revolver, som legat undangömd längst ned i tvättkorgen, när tvättiden är ett faktum. Inte bara på grund av själva sessionen av smutskläder. Nej här har det gått hett till. Så till den milda grad att det enligt utsago tillkallats ordningsmakt p.g.a  handgemäng med koppling till den där tvättiden.

Vi skulle kunna läsa spaltmeter av elakartade historier kring det infekterade ordet tvättid, som om själva ordet vore just en kognotiv cancersvulst. Inte ens Robert Ashbergs i programmet Grannfejden kan komma i närheten av att blossa på fredspipan i Sveriges barrikaderade tvättstugor. Men här ska vi försöka vända på lakanet! Låta vårt bildliga sinne förmå något sjysst och skänka en uns hopp inför detta vardagliga trauma?? 

Procter & Gamble’s produkt; Tide hör väl till en av de absolut snyggaste och mest tidlösa logotyper du kan finna. Via, Grumme och all sköns tvättmedel krigar friskt om den svenska marknaden, likt många konsumenter som krigar hejvilt med näbbar & klor i tvättstugan. Som kanske skulle sänka sin garde om de vidgade sina bildliga och estetiska sinnen. Vidare med det snygga tvättmedelspaketet, se ljust på förfarandet i tvättstugan.

Det mindre klatschiga, visuellt sett, tvättmedlet Ariel vart det som jänkarna på Procter & Gamble slängde till den svenska marknaden och vid det här taget; utslagne konsumenten. Rent estetiskt torde det vara den mest fatala transatlantiska tidvattenvåg som drabbat oss innan Pepsi  nyligen skiftade logotype!

Jänkarna har oss veterligen den mest inovativa förmågan att skapa snygga och träffsäkra logotyper, och än bättre att verkligen vara dem trogna. Produktplaceringen av Tide låter inte vänta på sig. Allra helst, för att nämna en, om du har bensin i blodet och följer törstig V8 racing från den nord amerikanska kontinenten. Om inte annat, en sjysst anledning till att slå på burken och frossa i snabb oval-bane racing. För att så helt sonika ignorera den där jäkla tvättiden.

Produktplacering i all ära!
Bortom den snabba Tide ekiperade Chevroleten, vilken flitigt exponerad, gasar varv efter varv på Fontana Speedway CA. Så frågar vi oss: skulle vi kunna springa runt med Via Colour, Grumme eller Ariel tischa här hemma i Sverige? En person med en sådan t-shirt skulle förmodligen komma att framstå i det närmaste alienerad. Mindre alienerad för den som påtar i trädgården eller snickrar på sitt garage. Där sätter bara fåfängan foten på de Brembo försedda bromsarna.

For dirty boys without hope

For loaded girls with hope

Ja jänkarna må vara duktiga på sin sak att skapa och hålla hårt och konservativt på sina logotyper. Men hur är kvalitén på tvättmedlet Tide frågar vi oss? Frågar vi en lökrapande jänkare så är ju svaret sannolikt ett som skulle göra en ung och enerverande Tele2 försäljare grön av avund eller än (bättre) ställas i paritet med en dövstum hugg-kubbe!

Kvalité frågan kring Tide sätter vi en knorr på: att vi ihärdigt slänger Kungsörnens spagetti i varukorgen fastän Barilla varianten ligger endast några decimeter bort.  Med denna knorr slänger jag nonchalant tvätt trunken över axeln, glider tryggt och välmående vidare på min fiktiva surfbräda ner till tvättstugan. Tide In Dirt Out.

Återkomsten från Kosmos!

Detta handlar oss veterligen om närkontakt av fjärde graden.
Så skönt att bli lite bortförd!
Tillgång och efterfrågan kring dessa klenoder, har fullkomligen ylat planlöst långt långt ute i det oändliga kosmos. För att så år 2010 med stadigt hjullyft, ta med oss kvartsmilen till replikans förlovade land.

Profeten Hesekiels suggestiva uppenbarelse vid Kebárs flodstrand år 592 f.kr. Är vida känt och finns nedkluddrat i det gamla testamentet Hesekiel 1:15-19! 

Strandraggaren Hesekiel låg helt enkelt och chillade på stranden när en "sällsam" farkost kom ned från himlen under spektakulära former.  Väl där började farkosten, än mindre sällsamt, sladda runt på stranden till Hesekiels häpnad. UFO forskare har spekulerat, fabricerat, t.o.m anlitat forskare och tekniker på NASA som skissat och gjort ritningar på denna "sällsamma farkost". Kunde Hesekiel fantisera så kan väl vi? Skämtsamt kan vi fråga oss; var det Cosmic fälgar på den alltjämt sladdande farkosten?

Cosmic wheels är ånyo i produktion. Och detta till ett fashionabelt pris
från Classic VW Up North.

Det jag ämnar ovan är Cosmic wheels till just Volkswagen Typ 1, Typ 2, Typ 3 och som på bilden VW Karmann Ghia. Tillika att jag följt denna kosmiska efterfrågan och föga tillgång under de senaste åren.

"Puritanen må rynka på näsan"
Då dessa nygjutna fälgar kanske kan anses "oäkta" av puritanen?
Låt det vara hänt, för som nybliven ägare av dessa fina fälgar,
kan du knalla hela vägen till banken med ett fryntligt asgarv.
Ljuset tillryggalägger 300.000 km/sekund. Det är är ju kvickt och bra, visst! Men en stadig 11 sekunders tid på klistrad Quartermile (402,33m)  med Cosmic ekiperad VW Gasser!
Ja det kan ju lyfta vem som helst till högre höjder.

Om strandraggaren Hesekiel envist låg kvar där på stranden och begrundade om det var Cosmic fälgar eller Halibrand Kidney Bean fälgar på den sladdande farkosten, och sedermera fick hänga med till högre höjder? Det lämnar vi till fantasin!

Jag lägger en politiskt & religöst oberoende sten till templet!