Från svenska hårdrockens bakgator!

Heavy Load brukar i förbifarten nämnas  som de verkligen bortglömda svenska hårdrockarna. Bakgatorna där tonerna och de tunga riffen aldrig dör ut, utan ändlöst ekar decennium efter decennium. Inom musiken och subkulturen hårdrock i främsta led, möter reaktioner upp av motreaktioner. Både kulturellt och samhälleligt i en oändlig och dynamisk spiral. Vi skulle kunna rabbla mängder av svenska hårdrockband som slog igenom, kom, sågs, rockade och segrade för att sedan ebba ut eller helt sonika brutalt slås ifrån sin tron. Forgotten but not dead tål att myntas. Men för precisera bakgatornas eko skallar ropen: Stackars Conny!

Conny Conquistador Juventus Junior Blomqvist från Vasastan i Stockholm startade sin karriär med Road Rats i början av 1980 talet tillsammans med bl.a Gyp Casino från Hanoi Rocks och sin ständige högra vapendragare Andy Cristell. De flesta tänker sannerligen på Electric Boys som kom att bli Conny’s statement. El pojkarna som satte Svensk Funk O Metal på världskartan 1988 & 89, och som avslutningsvis fick sitt tillfälliga uppbrott 1994 med ett avskeds gig på Gino i Stockholm. De här åren i mitten av 1990 talet var omvälvande för den internationella hårdrocken. Och som väldigt många produktioner från luttrade rockers, hamnade just Conny Bloom’s Titanic Truth definitivt på de svenska hårdrockens bakgata. Alltid marigt att bli "profet i sin egen hemstad". Detta påtagligt i ett fisförnämnt och extremt trendkänsligt Sverige, ur rock & subkulturella kretsar sett.

Så i nådens år 1996 när svenska band som Refused & Fireside var i ropet, helt igenom den alternativa rockens cykler. Deftones, Blink 182 körde hårt i kortbyxor, och gamla Def Leppard släppte en "Best Of" skiva. Så slog Conny Bloom, Nippe Festader & Tony Taylor’s 70’s epos i snygg 90’s tappning ned stenhårt. Än värre än vad oceanångaren Titanic slog i Atlantens botten 1912.

Fuzzbox Goes Flower Power från Stockholm via Nyköping &  Finland

Idag är skivan i det närmsta bortglömd på rockens bakgator, och jag ställer mig frågan; hur i helvete kan en melodiös rockplatta som denna ligga likt en mystisk oceanångare, strandad på rockens bakgator? Detta ifrågasatt när vissa av dagens svenska rockband inte ens kan åstadkomma att lira live längre? Ett praktexempel är svenska "mimar bandet" Dead By April som enligt väldigt säker källa bara hasplar ut sin sång till 20% igenom PA:t! Resterande 80% sång går ut till de fatalt lurade fansen via playback.. Likt barn mimar till sina idoler, så saknar jag både hopprep som mikrofon och tennisracket agerande gitarr på scen med Dead By April, för då skulle jag respektera ett sånt skitband lite mer tillika sin "klassens timma" konsekvens! 

Från de fina salongerna långt ifrån klass timmen!

Inom kort kommer Conny Bloom tillsammans med orginaluppsättningen av Electric Boys släppa en ny skiva. De tar sats från bakgatorna, lirar live till sina trogna fans ärligt.. utan hopprep, men drar rent metaforiskt förmodligen en fet jävla smash med en äkta Stratocaster! Been There Done What!